Under
mitt sista år på programmet för fysisk planering gick det att urskilja att programmet
börjat skaffa sig en ny inriktning. Ett år senare satt jag med Sveriges
arkitekters planakademi med på ett samtal om programmet med ansvariga på fysisk
planering. Det första de programansvariga visar upp är en rad bilder på lyckade
projekt som tidigare studenter har gjort. Bilderna som visas upp gör ett mycket
bra intryck. När
kandidatprogrammet sedan presenteras går det att följa en röd tråd som leder
till de där framgångsrika projekten programmet gärna visar upp. Monterar man de
olika delarna enligt beskrivningen matchar produkten i stora drag bilden på
kartongens framsida.
I
presentationen av den nya masterutbildningen som startades 2011 händer det
något. Den röda tråden är plötsligt inte där. Försöken att montera delarna
enligt beskrivningen blir inte alls det skrivbord som finns på bilden utan en
fotpall. I masterutbildningen har begrepp som teori och diskussion getts en
högre dignitet medan gestaltningen har tappat i värde. Detta trots att det är
gestaltningsförmågan, d.v.s. det arbetssätt som går ut på att tänka kring
rumslighet i bilder och sedan visualisera sina tankar, som framhålls som
utbildningens största fördel gentemot andra planeringsutbildningar. Något som ivrigt framhålls av yrkesverksamma planeringsarkitekter. Här
går det att se en klyfta mellan yrkesverksamma och ansvariga på programmet. Den
absoluta merparten av yrkesverksamma kallar sig planeringsarkitekter medan
ansvariga på programmet talar om fysiska planerare. I det verkar det helt olika
värderingar kring vad utbildningen ska innehålla. Ansvariga för programmet vill
skapa en mer teoritung utbildning medan yrkeskåren fortsätter att framhålla
fokus på gestaltningsförmågan. Det blir en väldigt märklig situation där
marknaden efterfrågar en sak men blir levererad en annan. Med bakgrund av detta
känns det inte helt irrelevant att fråga om ansvariga för programmet vet hur
verkligheten för en planeringsarkitekt ser ut idag.
Förändringen
på skolan gick fort. Efter omflyttningar på ledande positioner och en del
omsättning på personalen talades det plötsligt mindre om gestaltning och mer om
hur programmet skulle berikas av en mer generell akademisk diskussion. Det började
talas om hur masterutbildningen skulle breddas och öppnas för studenter från
fler utbildningsbakgrunder. Idag går det att läsa mastern om man har 30
högskolepoäng i planeringsrelaterade ämnen. Det finns inga krav på
gestaltningskunskap. En masterutbildning borde gå in på djupet och spetsa ens
kunskaper. Breddningen ska redan ha skett i kandidatutbildningen.
Även
på kandidatnivå märktes förändringen när min årskurs skulle redovisa sina
kandidatarbeten. Fokus hos examinatorerna låg på den akademiska rapportens
utförande. I presentationer av arbeten som var uppbyggda kring ett planförslag
diskuterades planförslagen antingen inte alls eller mycket sparsamt. Påföljande
år var den breda majoriteten av kandidatarbetena genomgripande teoretiska.
På
sikt riskerar den riktning skolan valt att få som konsekvens att utbildningen
förlorar sin unika särställning bland planeringsutbildningarna och i längden
även sin arkitektstatus. Det skulle även ge negativa effekter på planeringen
som helhet om gestaltningskunskapen vattnas ut. Hur ska man kunna hålla på med planering
om man inte förstår saker som rumslighet, skala och proportioner? Är det
verkligen en bra väg att gå både för programmet för fysisk planering och för
planeringen som helhet?
Masterns
första år fick se ett dramatiskt tapp på studenter då enbart ca 10 personer
från den ursprungliga klassen valde att stanna kvar. Det andra året verkar ha
repat sig med runt 20 studenter från den ursprungliga klassen. Det är
fortfarande relativt få i relation till den kandidatklass som i regel består av
kring 60 studenter. Ansvariga på programmet har många förklaringar till
utvecklingen men ingen av dem handlar om programmets innehåll och utförande. Frågar
man merparten av oss studenter var mastern på BTH inte tillräckligt bra för att
utgöra ett attraktivt alternativ varken till andra lärosäten eller till att
söka jobb.
Jag
tror inte att lösningen på flykten är ännu mer teori och, som det har
diskuterats, flytta viktiga element från kandidaten till mastern så att
studenter inte kan få jobb med en kandidatexamen. Lösningen måste tvärtom vara
mer gestaltning i utbildningen. Förstärk och spetsa det som gör programmet
unikt. Ansvariga på programmet säger att Högskoleverket kräver den utveckling
som nu sker. Jag tror inte att Högskoleverket lägger ned en av landets mest
framgångsrika utbildningar (sett till hur många som får kvalificerat jobb efter
examen). Det programmet måste göra är att visa mod och våga utbilda de
planeringsarkitekter som kan göra de framgångsrika projekt som så stolt visas
upp.
Om det
modet inte finns är kanske tiden inne för någon annan arkitekt- eller
landskapsarkitektskola att starta en ny planeringsarkitektutbildning?
Mårten
Espmarker, student på BTH 2008-2011
Bilderna som nämns i artikeln (som BTH marknadsför programmet med):
BTH Innovation bjuder in till en spännande föreläsning och rolig workshop!